"Jag beslöt göra det omöjliga möjligt"

Läkare efter läkare dömde ut hans chanser att bli frisk.  Treårige Majd led av en allvarlig ögonsjukdom och riskerade att bli blind. 

Men hans mamma, Sawsan, vägrade att se sin son lida. Det blev början på en mångårig kamp mot byråkrati och pessimistiska diagnoser. 

Sawsan med sin son Majd, 14, och dottern Sama, 3,5 år.




Sawsan är 37 år och kommer från Syrien. Hon har nu bott i Sverige i två år med sina två barn och är arbetslös. I hemlandet studerade hon pyskologi på universitetet.Som alla mammor besökte hon vårdcentralen när hennes pojke var liten. Det var för tio år sedan, när sonen Majd var tre år som hon fick det tunga beskedet – hennes son var synskadad.

Det första hon gjorde var att besöka ögonspecialister för för att få en riktig diagnos. Läkarnas besked var att hon skulle vänta tills sonen blivit 18 år då man kanske skulle kunna operera honom. Det var ett tungt besked, att sonens synfel skulle förvärras och Sawsan blev djupt deprimerad:

– Det var då familjens lidande börjar, berättar Sawsan.


– Men jag tänkte att om jag ska sitta här med min depression, kommer jag att förlora allt, inklusive mina barn, säger hon. 
 Jag beslöt att kämpa istället och försöka göra det omöjliga möjligt.


2005 fanns den bästa specialistbehandlingen i grannlandet Jordanien, men dit var det omöjligt att resa för Sawsan som var statslös. 
Hon försökte då få tillstånd att resa, sökte olika jobb, letade på internet. Eftersom behandlingen skulle bli mycket dyr började hon arbeta med marknadsföring och brevväxlade med läkare i USA om möjlig behandling där.
Samtidigt började jag som volontär hos FN:s flyktingorgan UNHCR 
och studera engelska. Allt för att kunna göra något åt sonens näthinneproblem.

Efter ett år kunde hon beställa en tid för behandling på ett sjukhus i Texas.

Sonens farbror bodde i just Texas och han skötte sambandet mellan Sawsan och ögonspecialisten och lovade att hjälpa till ekonomiskt. Men nu var det 2007 och USA hade placerat Syrien på sin lista över terrorstater och ett visum dit blev omöjligt att få. Trots detta och efter att ha blivit intervjuad av den amerikanske konsuln fick Sawsan ett telefonsamtal från USA:s ambassad:

– Jag hade fått ett visum. Men när jag skulle hämta ut mitt och pojkens pass var jag så rädd för att jag inte trodde att det var sant. Det kändes som en dröm. Jag vågade först inte öppna passen, sedan visade det sig att vi fått visum som gällde i fem år.

Sawsan fick låna pengar till den dyra resan och Majd fick sin behandling, som tog drygt två månader.
 Under tiden fick han gå i amerikansk skola. Han var jätteduktig och fick högsta betyg. Signerade av presidenten själv, Barack Obama.

Nu är Majd 14 år och hans tillstånd när det gäller synen är stabilt. Han går i svensk skola, det går bra. Han är en av de smartaste i klassen, berättar en stolt mamma.

- Jag studerar nu och kommer snart att få ett jobb, berättar Sawsan.

Trots de tuffa åren ser hon ljust på framtiden.

- Mina barn har gett mig den underbara känslan av stolthet och kraft som alltid gör mig motiverad i den fruktansvärda värld som vi lever i.
 

 

Osama Alkurdi

Av Lars Carlsson. Uppdaterad