En gång var han större än Stefan Holm

 

Endast nio personer i Sverige har hoppat högre. 

Han var bättre än Stefan Holm som junior.

Idag vet alla vem Stefan Holm är men få har hört talas om Thomas Bipella.

Thomas Bipella har lämnat friidrotten bakom sig. Foto: Tove-Lina Öhrn

Ribban har i raskt tempo höjts till 2.22. Solen och värmen är välkomna åskådare denna augustiförmiddag sommaren 2003 när Junior-SM i friidrott äger rum i Vellinge.Redo att springa mot höjdhoppsribban står 19-årige Thomas Bipella. Kvar i tävlingen är endast han och Linus Thörnblad. Linus som han året innan åkt till Junior-VM i Jamaica tillsammans med.Publiken håller andan.Thomas tar sats. Springer mot ribban.Och svingar sig över.Han har slagit personligt rekord.

- Det kändes bra innan tävlingen började. Men jag hade ingen tanke på vilken höjd jag skulle landa på.

Fjorton år har gått. Trots att det var Linus Thörnblad som vann den tävlingen så är den dagen ändå den största i Thomas karriär. Idag bor Thomas i Stockholm och arbetar som lärarvikarie. Vi har sökt honom i två veckor. Ringt. Pratat med kompisar och tränare. Smsat. Kontaktat grannen. Det var inte enkelt att hitta honom. Ingen Thomas Bipella existerar i Sverige. Istället hittade vi en 33-årig Thomas Lundberg.

Nu står vi här. På Stockholm stadion. En mulen söndagsförmiddag i december. Här har Thomas varit förut. Men vi kan återkomma till det. Idag blickar Thomas ut över stadion med ett leende på läpparna och ser tillbaka på sin tid som friidrottare. En tid som blivit till historia.

Thomas börjar med friidrott i klubben Örgryte IS som nioåring. Som barn springer och leker han mycket hemma i Landala i Göteborg, där han växer upp med sin mamma. Den egna upptäckten av sina kvicka ben ger honom tanken på att börja friidrotta.

- När jag sprang fick jag en känsla av att jag är ju snabb.

Han har en fem år äldre bror. Andrew Bipella. Som vid den här tiden håller på med friidrott. Han springer medeldistans. Thomas följer ibland med och ser sin bror tävla. Kan den här sporten vara något för honom också? Han börjar ta kliven i sin brors fotspår.

- Men han tävlade ju då och för mig var det mer på lek i början.

Först är det sprint på 60 meter som gäller. Längre fram blir det längdhopp. Men vid elva års ålder upptäckter Thomas höjdhopp. Och där fastnar han.- Det var roligt att se att jag kunde slå sitt eget resultat hela tiden och bli bättre.

Genom åren möter han många tränare och medtävlande. Från femton års ålder tränas han av Yannick Tregaro. I samma träningsgrupp finns Emma Green, Christian Olsson och Kajsa Bergqvist. Thomas tränar nästan uteslutande tillsammans med flera år äldre idrottare. Han kommer upp till en högre nivå än många andra i samma ålder. Thomas ser upp till de äldre. Till de som hoppar högre. Men han förstår att han presterar bra för sin ålder. Och allt fler börjar lägga märke till Thomas och hans förmåga.Thomas Engdahl, tidigare förbundskapten i friidrott, konstaterar att Bipella låg på en väldigt hög nivå som junior.

- 2.22 är otroligt bra i den åldern. Det är ju högre än Stefan Holm hoppade i samma ålder. Så det är klart att han var väldigt talangfull, säger Engdahl.

Örgryte IS blir som en ett andra hem för Thomas. Många timmar spenderas vid höjdhoppsmattan. Gruppen tränar hårt tillsammans. De reser till tävlingar och hänger ihop på läger. De kommer varandra nära. Och det finns ingen tydlig rivalitet gentemot varandra.

Men det finns också ett liv utanför idrotten. De närmsta kompisarna är inte de som möter höjdhopparen Thomas. Han är också en helt vanlig tonårskille. Han går på fest. Han tittar på film. Han kör moped. Mitt i all hård träning behöver han annat att bryta av med.

På gymnasiet väljer han att läsa handelsprogrammet. Han går ett år på Frölundagymnasiet och byter sedan till Hvitfeldska. Men studierna avbryts. Han är nu 18 år.

- Jag tog ett sabbatsår för att träna och tävla och satsa på idrotten. Jag ville ge det en chans och gå in i det ordentligt. Och nu börjar det gå bättre. Den här tiden visar sig bli den bästa i Thomas karriär. Han gör några av sina största tävlingar och han slår sitt personbästa. Gymnasiebetygen läser han ikapp ett par år senare via vuxenutbildning. Med siktet på att studera vidare. Vad vet han inte än.

 

I friidrott sker skiftet mellan junior och senior vid 23 års ålder. I huvudet på Thomas snurrar tankarna kring om han ska fortsätta som senior. Om han ska det vill han upp på elitnivå. Då vill han nå höjder som 2.40. Då är siktet mot Patrik Sjöbergs rekord på 2.42.

- När man väl skulle komma upp på seniornivå så funderade jag på "hur kommer det vara på den nivån". Nu kommer det plötsligt bli mer seriöst och ställas en annan typ av krav. Antingen har man det då som bisyssla eller så går man in i det och gör det helhjärtat.

Under Yannicks ledning har gruppen fem till åtta träningspass i veckan. Under Thomas sista aktiva år varierar det mycket hur ofta Thomas faktiskt dyker upp på träningarna. Han får också en skada i foten 2004, men tycker sig komma igen redan säsongen efter.

Allt mer frågar sig Thomas om friidrotten verkligen är det han vill satsa på. Som yrke. Han har tankar om att han vill göra något annat i livet. Visst kan han välja att hålla på med friidrott vid sidan av. Men det är inget alternativ för honom. Antingen proffs och ha det som jobb eller inget alls. För att kunna leva på idrotten krävs hårt arbete för att nå höga höjder.- Med resultat så kommer det inkomst. Och det krävs vissa resultat för att det ska generera inkomst.

Våren 2006 hoppar Thomas 2.10 på Vårhoppet i Kil. Det blir hans sista tävling.När Thomas Bipella slutar i juni 2006 är han 22 år. Han bor då i Kortedala och jobbar för ett bemanningsföretag. Han slutar inte när han är som bäst. Men det är fortfarande många som tror på honom. Han finns i säsongen innan med i “EM 2006-satsningen”.

Han är med på EM. Men inte på arenen. Inte i publiken. Utan framför tvn. Han får se Christian Ohlsson ta guld i tresteg och Carolina Klüft i sjukamp. Och han får se Stefan Holm och Kajsa Bergqvist ta bronsen i höjdhopp. Vid den tidpunkten har Thomas lagt friidrotten på hyllan.

Samtida med Thomas är flera svenska världsstjärnor aktiva. Höjdhoppare. Stefan Holm. Staffan Strand. Linus Thörnblad. Konkurrensen om medaljerna är hård. Förbundskaptenen Thomas Engdahl poängterar att om Thomas hade tävlat idag så hade hans utomhusresultat varit årsbästa i Sverige.

- Han hade otur. Hade han hoppat idag och hoppat 2,20 hade han varit självklar i alla landslag. Det beror lite på vilken generation man kommer fram i också och han kom fram i en generation som var väldigt duktig.

2011 flyttar Thomas till Stockholm och börjar 2014 läsa till ämneslärare i svenska och engelska. Just nu ligger studierna på paus och han arbetar som lärarvikarie.

- Tanken på att bli lärare kom någon gång 2012-2013. Jag tänkte att det kunde vara bra och något som passar mig. Jag funderade också på idrottslärare och kanske lägger jag till det senare.

Thomas får frågan om han hade övervägt att fortsätta om konkurrensen varit som i år. Han  tror att han skulle ha gjort samma val ändå.

- Jag hade ändå ställts inför beslutet att satsa eller inte. Och även om man är bäst i Sverige finns det alltid någon utomlands som drar upp nivån.

Det fanns vänner som tyckte att det hade varit bra för Thomas att fortsätta hoppa. Som undrade om han inte kände för att göra det igen. Och så Yannick. Det blev ett samtal med Yannick några månader efter att Thomas hade slutat. Yannick sa att i fall han kände för att träna och tävla igen så fanns fortfarande den möjligheten. Men Thomas avstod. Varken jag eller Thomas kan ge ett tydligt svar på varför han slutade. Precis som i de flesta processer är det många saker som spelar in i ens olika beslut.

Han tänker ibland på friidrotten. När han ser tävlingar på tv idag kan han reflektera över sin egen karriär. Han minns den med glädje. Han minns en fin gemenskap. Ett sammanhang. En plats där han hade en uppgift. En plats där det gavs utrymme att synas. Det var roligt. Det var fart.

- Det var kul med en publik som var intresserad och uppskattade tävlingarna. Det blir ju en slags show. Och man träffade personer som hade lust och ville träna och tävla.

Vi har gått varv efter varv på Stockholm stadion och samtalat. Arenan frammanar minnen. Här har han hoppat. En kylig höstkväll under Skol-SM 2001. Stadion var upplyst. Av och till duggade det. Det var den sista tävlingen för året och Thomas stod som segrare. Den gången var han överlägsen.

Av Lars Carlsson. Uppdaterad