Emma - historikern med spänst

Flitig student på dagarna och en elak tränare på kvällen. Om man är riktigt envis går det att kombinera en heltidshobby med en heltids utbildning. Emma Björklund är precis så envis. Efter att ha tampats med sin mammas bortgång är hon idag starkare än någonsin.

Emma Björklund läser historia vid Åbo Akademi.
Emma har varit tävlingsgymnast i 15 år.
Flickorna som Emma tränar är mellan 12 och 14 år gamla.

– Och så spänner vi vristerna den här gången! Inga elefanter i gymnastiksalen tack!

Emma Björklund iakttar noga flickornas rörelser när de i tur och ordning övar på sina hopp över salsgolvet. Hon antecknar i sitt lilla gröna block ” blicken” och tittar sen upp mot tjejerna och visar tummen upp.

Det är truppen Stella som har träningar i S:t Olofsskolans gymnastiksal i Åbo. Flickorna är mellan 12 och 14 år och tävlar nu för tredje året i rad i de finlandssvenska mästerskapen i truppgymnastik. Tränare är Emma Björklund som själv varit tävlingsgymnast i nästan 15 år. Hon studerar till historielärare vid Åbo Akademi och skriver just nu sin kandidatavhandling. Hon ser gymnastiken som en motpol till pluggandet och en välbehövlig avlastning. Och samtidigt tycker hon att det är roligt att få göra någonting helt annat ibland, trots att det kan vara frustrerande vissa stunder.

– Jag har fått höra att jag är både pedant, sträng och elak av mina gymnaster, skrattar Emma medan hon noggrant låser dörren till skolan för att sen börja vandra hemåt till tvåan på Tavastgatan.

Lägenheten som ligger centralt i stan delas tillsammans med pojkvännen Mika som även han studerar i Åbo. Dock inte till historiker utan till biokemist. Emma promenerar alltid till och från träningarna även om det är några kilometer att gå, dels för att rensa tankarna och få lyssna på podcast och dels för att hennes cykel faktiskt har rostat sönder. Låt oss skylla på den finska vintern för det.

Trapphuset där Emma bor doftar av tvättmedel, det riktigt slår emot en när man kommer in, man kan höra tvättmaskinerna centrifugera i tvättstugan för dörren står på glänt. Emma berättar att hon bor på sjätte våningen och hon trycker på hissknappen, sen ser hon finurlig ut. När hissen öppnas går hon in och trycker på knappen med sexan på sen springer hon ut innan dörrarna stängs och kutar iväg uppför trapporna. Hon stannar vid varje våning och trycker på hissknappen för att sen fortsätta så inte hissen hinner före.

– Jag har alltid varit en tävlingsmänniska, säger Emma när hon öppnar dörren till lägenheten och man kan höra hissen stanna. PLING.

När vi satt oss vid köksbordet berättar Emma att hon har hållt på med truppgymnastik sedan hon var 7 år. Hon älskade det från dag ett och kommer alltid att göra det. Ett speciellt roligt minne hon har är när hon i truppen Astra som 13-åring vinner silvermedalj i de finska distriktmästerskapen. Hon beskriver känslan som oförglömlig. Solen skiner rakt in genom köksfönstret och Emma reser sig och vrider för persiennerna lite, samtidigt plockar hon fram en historiebok och sätter den ovanpå datorn. Hon har hållit på med sin kandidatavhandling sen i höstas och det börjar äntligen närma sig deadline. Emma säger att hon trivs med att kombinera studierna med gymnastiken och dessutom är det ett extrajobb vid sidan av.

Emma berättar att hon blev tvungen att sluta med gymnastiken när hon gick sista året i gymasiet eftersom fokus behövde läggas på studenten och det fanns inte tillräckligt många medlemmar kvar  för att kunna fortsätta som tävlingstrupp. Det året var väldigt jobbigt för Emma, hon var nedstämd och hade ingen ork med skolan. Även en svår händelse kom ifatt henne.

– Jag förlorade min mamma i cancer när jag var 15. Och under alla dessa år har jag alltid haft gymnastiken som ett sätt att kunna fly verkligheten. Med träningar 5-6 gånger i veckan har det funkat väldigt bra också. Men under detta år kom alla känslor och alla tankar, framörallt tomheten ifatt mig. Det var väl min mörka period i livet, om man säger så.

Emma tittar upp från tekoppen som hon fokuserat blicken på ett tag. Hon tittar ut genom fönstret och kisar mot solen. Sen säger hon att hon valde att inte låta livet vila i en svacka. Hon tog studenten, hon fick studeiplats i Åbo och hon träffade Mika. Livet vände och Emma kände att hon var starkare än någonsin.

Det plingar till i Emmas mobil och hon är snabb att svara. Hon ska möta upp en klasskompis för att äta lunch ihop. Innan lunchen behöver Emma gå förbi skolans bibliotek och låna några historieböcker. Men med tanke på hur många sådana böcker hon har liggandes hemma kan man undra om det ens är möjligt att hon missat någon bok när hon lånade senast.

I biblioteket Arken vid Åbo Akademi sitter det folk och jobbar. De sitter på stolar, de ligger på golvet och en rödhårig tjej i onepiece har somnat över sin dator. Emma svischar lätt mellan hyllorna fram till avdelningen för historia. Det märks att hon varit här ett par gånger tidigare. När Emma sen får frågan om hur det kom sig att hon blev en av Åbos mest eftertraktade tränare blir hon lite generad och gömmer sig bakom en bok om Gustav Vasa. Hon skrattar och säger att det blev hon på ren envishet. Det var ett väldigt stort steg för henne att börja med gymnastiken igen.

Att byta förening och nu behöva umgås och träna personer som varit dina rivaler i 15 år var inte lätt. Hon kände genast att hon själv inte ville tävla längre, men när det på hösten 2013 dök upp en ledig plats som tränare för i Åbo tog hon mod till sig och sökte. Hon blev kallad till intervju med föreningens ordförande där man undrade om hon faktiskt var seriös. För dem var det nästintill otänkbart att en tävlingsgymnast från Jakobsad skulle träna sina rivaler i Åbo.

Det var många sökande och hon fick vänta länge innan hon till slut fick höra ett glädjande besked. Emma kommer aldrig glömma den dagen, eftersom att hon då tittade sig i spegeln och gav sig själv en blick och bestämde att inget kan stoppa henne.

– Den där blicken av att ”jag är oövervinnerlig idag” vill jag försöka förmedla till mina tjejer. Den känslan är något jag verkligen vill kunna ge dem.

Idag är Emma Björklund certifierad domare i truppgymnastik, hon tränar truppern Stella och Anime och till hösten ska hon få sätta ihop en helt egen trupp med blivande gymnaster.

Emma ger sig minsann inte i första taget och ser inte heller att det finns några hinder.

– Jag tänker så här. Jag har redan upplevt det värsta, det kan inte bli värre!

Madeleine Jansson

Av Lars Carlsson. Uppdaterad